L.

Efter två nätter hos människan som har mitt hjärta åker jag nu till skolan. Energin är som bortblåst och med det blir jag på mitt fruktansvärt barnsliga humör. Kul.

I know i'm gonna fall down but with you next to me, side by side, i know i'm gonna make it all the way up again.

But only because my heart's on fireeee.

------------------

Jag vet inte vad jag gör, jag sjönk än en gång och varje gång jag gör dig besviken vill jag bara försvinna... .

Jag vet att kärlek inte alltid är som i sagornas värld, men Du, du är helt otroligt underbart fantastisk. Varje gång du rör vid mig stannar min värld upp i några timmar eller så.

Jag älskar dig för att du är du. Min galet fina flickvän.

Då har min helg börjat! Fint.

Imorgon bär det av till familjen dalhammer/Kjellberg för mys i hästholmen.

Jag vill fly från mig, mitt liv men absolut inte dig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag står här med hjärnan helt tom...

Ska jag springa eller stanna kvar?

Försöka är hopplöst när det alltid slutar på samma sätt.
Du hade mig precis bakom dig,
man jag försvinner bort.
Bort ifrån dig men då även ifrån mig själv.
Dina ord får mig att inse att tillit inte är något att tro på.
Speciellt inte när du visat motsatsen i för många år.
Du gör så att jag fryser mig själv inne,
och bakom dessa väggar av is finns bara ett trasigt jag kvar.
Vad är jag ens?
Bör jag lita på någon igen?
Vem har jag?
Vilka är ni?
Du hade mig lindat kring ditt finger i många år,
och nu sliter du sönder din skapelse i bitar.
Låt mig få försvinna. Låt mig få komma bort.
Jag vill inte känna, jag vill inte se.
Min framtid, mina så kallade ”drömmar”,
bör jag radera allt? Betyder vi något för dig?

Du får mig att tappa greppet över mitt liv, mitt allt
och jag som äntligen ville hitta tillbaka.
All min kraft har du sugit åt dig,
hoppas det gör dig lyckligare.
Två månader kvar och allt jag känner är;
frustration, besvikelse, ambivalens och hopp.
Jag har ett litet hopp om att den där inte ska få leva som jag gjort,
om man ens kan kalla det för liv, vad vet jag.
Men det behövde jag ju inte oroa mig för, eller?
Av alla på denna jord så var det du,
den som stod mig närmast, den jag skulle dö för,
som lämnar mig ensam kvar.
Du har nu kraschat min värld och ja,
det har du lyckats med för många gånger.
Din osäkerhet och ditt avvikande sätt att vara skrämmer mig...
men har aldrig vågat säga det till dig för du hade min respekt.

När jag var liten var jag rädd för monstret under sängen.
Jag var rädd för att bli lämnad ensam – separationsångest.
Nu är det inte så längre, nu är det ni som är min största rädsla,
en rädsla man inte ska ta lätt på.
du särade på oss redan från början,
men vi kämpade precis som om vi vore en familj.
du har ditt nu och jag har nog förhoppningsvis mitt snart.

Tack för att du fick mig att förstå ordet trygghet.
Det började jag känna den dagen då jag flyttade hemifrån
och du vet vad jag har gått igenom sedan dess.
Jag önskar bara att jag hade fått vara det barn vi alla behöver få vara...

Du var min hjälte, min dag, mi madre.

Jag vill inte se, vill inte höra. Det som en gång var en självklarhet i mitt liv tål jag inte längre att vara i närheten av!
Men vi blundar för verkligheten och börjar kliva uppåt i livet.

Det är tomt utan dej vid min sida... Önska att jag kunde få klistra fast mig i dig så du kan förstå hur mycket jag vill vara i din närhet... Men jag somnar om och hamnar i drömmarnas värld...